Jag är fostrad av starka kvinnor och framhejad av skäggiga män

Allers 110224

Av: ANNA-KLARA FRESK ASPEGREN

När Helen Sjöholm var tre år gick hon runt i korridorerna på långvården och sjöng skillingtryck inför tårögda pensionärer. Som vuxen förtrollar hon en hel värld med sin fantastiska röst. Nu är hon aktuell med skiva och turné.

Varje dag en undergång. Så har Helen Sjöholm levt de senaste månaderna. Fast bara på scenen på Stockholms Stadsteater, i sin roll som Poetissan i Aniara. 2010 var ett år späckat av uppdrag och nya erfarenheter för den stjärnbeströdda småbarnsmamman i villaförorten. För det är hon också. Och just nu är det kanske den rollen som är den allra viktigaste för henne.
– Att få Ruben har öppnat ett nytt rum i mig. Jag är närvarande i livet på ett sätt som förändrar allt jag känt tidigare. För mig är det viktigt att ge honom grundtrygghet och det är det jag har för ögonen varje dag. Helen ler och fortsätter:
– Han är tre år och lik både Davids och min släkt på flera sätt. Det känns trösterikt att han ärvt drag av dem jag älskat och minns. Det är som en vacker själavandring.

Själv har Helen kraften från en kärleksfull uppväxt och ett stärkande mått jantelag i ryggen att tacka för mycket. Trots ära och berömmelse är det en ytterst alldaglig tjej som sitter på caféet i närheten av sitt hem. Klädd i jeans och bommulsblus och utan smink rör hon sig obehindrat bland shoppande Nackabor utan att någon höjer ett ögonbryn. Det dröjer inte länge innan hon slänger sig med sitt favorituttryck. Hon sippar på en Dufvemåla mineralvatten – nej, hon har inget med det att göra, att fiket serverar den drycken här. Men det är ju roligt, skrattar hon och sätter sig till rätta – och säger:
– Nu kör vi!

Benny satt i publiken
Helen har tagit sig till toppen utan egentliga strategier eller målmedvetna planer. Visst valde hon jazz- och popsånglinjen på Kulturama och visste att det var inom musik och teater hon ville fortsätta. Men när hon tog tunnelbanan ut till förorten en vårdag för att vara med i Enskedespelets uppsättning av Lilla Dorrit visste hon inte att det skulle leda till att hon fick ta emot stående ovationer på Carnegie Hall nitton år senare. För i publiken under en av de många föreställningarna i det lilla cirkustältet satt Benny Andersson.
– Jag har aldrig riktigt haft långtgående planer. Jag satsar allt på det jag gör för stunden, så där nu-kör-vi-och-jävlar-anamma! säger Helen.
– Bra självkänsla har jag också. Mest känsla, men ändå. Men det var för bara fem sex år sedan jag började säga att jag är artist. Det var inget jag hade identifierat mig med. Fram till dess hade allt bara rullat på, hänt lite av en slump och funkat bra. Visst kan det se ut som en röd tråd om man tittar tillbaka, men det är en efterkonstruktion.

Allt började med att hon hängde med farmor till jobbet på långvården hemma i Sundsvall. Där gick hon mellan avdelningarna och sjöng hjärtskärande skillingtryck för en tacksam tårögd publik.
– Jag var tre år gammal ungefär och sjöng I en sal på lasarettet med hjärtknipande barnaröst! Inte så konstigt att responsen blev enorm. Hon förstod inte vidden av det just då. Men det massiva gensvaret gjorde att hon tidigt fick känna av den kraft som musik besitter.

Inspirerande kvinnor
Tankarna går osökt till ABBA:s Thank you for the music när Helen berättar om sin karriär, självklart också för hennes nära samarbete med Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Men att hennes röst skulle komma att beröra människor över hela jorden och erövra många hjärtan är ett faktum. Fascinationen för sången, teatern och berättarkonsten föddes säkert redan där.

Både farmor och mormor var starka kvinnor som kom att prägla Helens uppväxt och personlighet. Under deras vingar är hon fostrad till att stå med fötterna stadigt på jorden. Jantelagen var ständigt närvarande. Helen berättar att det inte var helt enkelt för någon av dem att berömma henne ens efter premiären av Kristina från Duvemåla. Båda hade de fått låna ut drag till Helens rolltolkning och båda hann också uppleva sitt barnbarns framgångar innan de dog.
– De var varandras motpoler i det mesta. Ändå är de mina starkaste föresbilder, mycket egensinniga och jag älskade dem båda. Farmor var en ung, tjusig kvinna från stan som tog med mig till Paris när jag var tonåring. Hon var handlingskraftig, hade lätt att släppa saker och gå vidare. Det var mycket ”framåt marsch” över hennes sätt, berättar Helen och ler åt minnena.

Den vinterblekta solen träffar henne som en spotlight genom de stora glasrutorna där vi sitter, men hon fortsätter vant och obekymrat: Mormor var en riktig bonddotter och bodde hela sitt liv på nästan samma ställe. Men hon var en bokslukare. Hon var vetgirig och allmänbildad, så världen rymdes ändå på hennes lilla plätt. Rollfiguren Kristina fick utrustas med den mänskliga värmen, den starka lojaliteten gentemot män, menockså ett starkt dömande och en kärleksfull trångsynthet som var kännetecknande för både farmor och mormor.

Att vara Kristina i fem år var både fantastiskt och påfrestande. Det var en ”en gång i livet”-chans för karriären men väldigt påfrestande för privatlivet.
– Det var en lång utvecklingsfas, fem år av mitt liv, mellan tjugofem och trettio. Jag var fullständigt utarbetad när det tog slut. Jag kände mig helt tom inombords. Rollen, resandet och allt arbete runt hela föreställningen hade slukat alla möjligheter till familjeliv, vänner och fritid. Jag visste plötsligt inte vad jag skulle göra. Min dåvarande pojkvän var fantastisk, han hade varit med genom alla år. Plötsligt kom en vardag och vi skulle fylla tiden på ett nytt sätt. Och där stod jag med mina tvivel.

Så vad gör man? Helens handfasta råd från barndomen blev en självklar lösning och i stunden en räddning. Helen köpte ett hus och renoverade från grund till taknock. Där kunde hon kavla upp ärmarna och hugga i med båda händer och huvud. Hon snickrade och målade och donade och höll sig sysselsatt. Men dagen kom då det blev klart. Relationen tog slut. Trots alla yttre bevis på sin talang, prisregn och fulla hus på otaliga scener under fem år infann sig en dubbel villrådighet.

Fann kärleken på en fest
– Jag nådde en vändpunkt i livet då jag fick omvärdera allt. Jag var fostrad av starka kvinnor, framhejad av skäggiga män – ja, Björn och Benny alltså – du måste skriva så att man förstår att jag säger det med glimten i ögat! Och sen…vadå? Vem var jag utan Kristina? Vad är jobbet värt? Vad vill jag egentligen och vad kan jag? Allt var så prestationsorienterat. Jag stack tillbaka till Sundsvall ett tag. Jag längtade hem på något vis, till den trygghet jag visste fanns där.

Det gav sig ganska snart och har fortsatt stadigt sedan dess. Det vet vi ju alla som någon gång slår på radion eller tittar i biotablån och teaterannonserna. Nu senast är det i cd-stället Helen Sjöholms namn dyker upp. Skivan Euforia är en räcka mindre kända Billy Joel-låtar översatta och bearbetade till svenska. Att det blev just Joel är maken David Granditskys förtjänst – och en slump, förstås.
– Jag hade längtat efter att få spela in en skiva igen. Det var åtta år sedan sist. Jag hade letat material, men inte förrän jag hörde Billy Joel kändes det rätt. Min man David körde musikfrågesport med mig – han älskar det för jag är inte lika bra som han är. När han spelade She´s always a woman mindes jag den från ett gammalt blandband och kände ”wow” i hela kroppen! Stämbanden blev glada då jag provsjöng hans låtar.

Blivande maken träffade Helen första gången på en femtioårsfest hos en gemensam vän.
– Vi var på helt olika plan just då. Han var helt olik mig. Och det var bra. Det fick mig att fundera över mig själv. Båda kände direkt att vi hade något att bygga vidare på. Vi ville inte slarva bort den känslan. Om det gick fort? Kanske – jo, när vi väl bestämt oss så var det inget att snacka om. Nu kör vi liksom, beskriver Helen i breda drag hur det gick till när de blev ett par. Det var sju år sedan.

Det må vara att hon i detta nu längtar efter ett ledigt år. Det livsbejakande impulsiva som är Helens signum har en baksida. När allt är roligt är det svårt att sätta gränser.
– Jag jobbar hårt och är fullständigt närvarande i nuet. Det har hänt att kroppen bara sagt stopp och jag kommer inte ur sängen på morgonen. Det är bland det jobbigaste som finns. Jag är ju uppfostrad i en kavla-upp-ärmarna-mentalitet och är van att hugga i. Så när orken tar slut vet jag inte vad jag ska göra. Det är en helt annan sak att känna sig skör mentalt. Det har jag inga problem med, jag kan prata om det och mår då bättre. Men jag är livrädd för att vara svag i kroppen. Det kan jag inte hantera.

Njuter av tystnad
Avslappning för Helen är att jogga en runda, gå och få massage ibland och njuta av tystnad hemma.
– Nej, jag lyssnar helst inte på något alls. Jag måste vila öronen. Men att städa till fadomusik (klagofylld portugisisk folkmusik) kan jag rekommendera, skrattar hon.

Numera känns det okej att ta ett steg tillbaka och låta almanackan ha tomma dagar. Hon vet med säkerhet att hon funkar på egna ben. Kanske är det åldern, kanske är det att hon fått barn.
– Jag har ett större lugn. Nu letar jag mer målmedvetet efter saker som jag vill göra. Jag söker mina egna eldar. Det betyder i klartext att jag tar kontakt med regissörer jag gillar och musiker jag vill samarbeta med, spånar på egna idéer, berättar Helen och funderar ett litet ögonblick.
– Ofta blir saker och ting ändå till mycket spontant. Någon ringer med ett spännande förslag som jag inte kan motstå och ”oj, vad kul det blev!” Ungefär så. Nu kör vi! Jag är magstyrd mer än hjärnstyrd.


PERSONLIGT
Namn:
Helen Sjöholm
Ålder: 40 år
Familj: Maken David Granditsky, sonen Ruben, 3 år
Bor: Villa i Nacka
Motto: ”Allt går”
Aktuell: Skivan Euforia, svenska tolkningar av Billy Joel-låtar. I april åker hon på turné på egen hand och i juli uppträder hon tillsammans med Benny Anderssons Orkester och Tommy Körberg på olika platser i landet.


ANTINGEN ELLER…
Morgon – KVÄLL
Komedi – SKRÄCK
VATTEN – VIN
Lättsam – SVÅRMODIG
SNABBA BESLUT – Eftertanke


Tillbaka

Leave a reply