Det lilla livet är stort nog

Femina, september 2011. Foto och © Anna-Lena Ahlström

Femina, September 2011

Av: CHRISTER OLSSON
Foto: ANNA-LENA AHLSTRÖM

Helen Sjöholm må vara en av stjärnorna i kommande storfilmen Simon och ekarna – men privat står hon inför ett betydligt större äventyr. Feminas Christer Olsson träffade henne mitt i lugnet före stormen.

Första gången jag såg Karin stå där i sitt fyrtiotalskök på den karga Västkusten och torka en tallrik i filmen Simon och ekarna kände jag inte igen Helen Sjöholm.
– Men det kan vara bra, säger hon. Jag tycker knappt man känner igen sig själv i vissa lägen och sammanhang. Jag har bara sett filmen en gång – och det var jättemärkligt att se något som jag gjorde för över ett år sedan. Men de scener jag inte är med i själv blev jag otroligt gripen av.

Vi sitter på Helens uteplats vid det renoverade, röda trähuset utanför Stockholm och pratar. I slänten ner mot vattnet står ett äppelträd och vid strandkanten finns en egen brygga. Helen har gjort te och kaffe och vi käkar ostmackor med kaviar tillsammans med en mycket bestämd mörklockig fyraårig Spiderman som föredrar maränger och kanelbulle, som han snabbt drar ut till en degig spiral. Idyllen sänker sig över trädgården som en varm trygghetsfilt. Jag kastar en blick på den mjukt rundade magen under Helens svarta klänning, som förebådar tvillingar runt årsskiftet och frågar om hon vill göra mer film.

– Jag vet inte vad jag förväntar mig efter det här. Livet är lite speciellt nu eftersom vi plötsligt ska bli en trebarnsfamilj… Jag har slutat tänka på något annat, nu är det detta som gäller.

Hennes ansikte spricker upp i ett varmt leende.
– Fast det är dumt att säga att jag inte förväntar mig någonting, jag är ju väldigt nyfiken på filmen, jag vill se den igen, känna på vad det blev av den. Jag tycker det var ett oerhört spännande arbete och jag skulle gärna göra om det. Men det går liksom inte att bestämma någonting med två barn i magen.

Inspelningen beskriver hon som knepig.
– Jag är ju ganska yvig i mina uttryck, eftersom jag jobbar i stora salonger och inför stor publik – och den biten kan vara knepig i början. Det tar en stund att ta ner gesterna, att anpassa sig till att kameran är så nära.

Helen spelar mamma till Simon, som växer upp i utkanten av Göteborg under andra världskriget. Han känner sig utanför och annorlunda och mot föräldrarnas gillande söker han sig till de skolor som en arbetarunge normalt inte kommer nära. Där möter han Isak, son till en förmögen judisk bokhandlare som flytt undan förföljelserna i Tyskland…

Det är Helens tredje film, men hennes första huvudroll. För första gången sjunger hon inte en ton – tvärtom retar Simon henne för att hon inte kan sjunga. Dessutom ska hon skildra en kvinna från 30- till 50-årsåldern.
– Vi började med ganska svåra scener mitt i berättelsen. Att samtidigt hålla hela förloppet aktuellt, det är en stor utmaning. Jag fick lita på regissören, Lisa Ohlin, och andra runt om, att påminna mig om var jag befann mig i historien. Skulle jag vara 30 eller 50 i kroppen?

Helen brukar säga att hon bara får ”tycka synd om-roller” som den misshandlade hustrun i Så som i himmelen eller som Kristina i Björn och Bennys utvandrarsaga – men den här gången är hon inte lika säker.
– Visst finns det sådana stråk – det är en sorglig berättelse på många sätt – men Karin är en sammansatt person. Jag tror hon vill se sig själv som en god människa, men det finns mycket i hennes beteende som styrs av rädslor och i viss mån egoism. Att bara tycka synd om henne, det kan jag inte göra.

Spiderman-Ruben har börjat tröttna på de vuxnas tjat och Helen går in i huset för att leta fram Bolibompaspelet på datorn. När hon kommer tillbaka har jag räknat ut att hon måste ha varit gravid när jag träffade henne i Mora i somras med Benny Anderssons Orkester – fast hon dolde det under en vid röd klänning.

– Jag mådde fruktansvärt illa. Satt i husvagnen och åt kex hela tiden. Det var tufft i början. Fast det är ju en baggis i förhållande till vad det handlar om! Hon ler blekt.
– Det är en stor grej att få två barn. Vi har det inte i släkten och det fanns ingen anledning att tro att det skulle bli det. Det är häftigt hur livet kan förvåna en – man tror att man vet ungefär hur det ska flyta på ett tag framöver, och så blir det helt annorlunda.

Tvillingarna var alltså inte helt planerade?
– Ingenting har varit spikrakt med oss. Det har känts jättebra – och i min ålder! Jag börjar ju bli en gammal kärring, skrattar hon.
– Jag har inte fattat förrän nu vilken gåva det är att det fungerar. Det är först när man blir äldre och många omkring en har problem som man börjar inse att okej, då blev det så här, så på så vis känns det ännu mer som en ynnest! Men du får komma tillbaka om ett år, då kanske jag inte tycker det…

Helen har alltid beskrivit sig som en sökare, men sedan hon träffade David har jag upplevt henne som mer grundad för varje år som gått. Hon håller med.
– Nu känns det som att det lilla livet är stort nog, men det tar tid att upptäcka det – och man behöver komma ner i varv för att se det. Jag är inte lika rastlös längre, man kan inte göra allt. Även om det inte hade blivit barn nu så hade jag behövt ta det lite lugnare ett tag.

Hon har en skön sommar bakom sig – med mycket ledig tid och bara åtta konserter med Benny Anderssons Orkester. En sommar som redan gett resultat i form av den ABBA-doftande En dag i sänder, som gick raka vägen upp till förstaplatsen på Svensktoppen.
– Men för mig är det konserterna som är huvudgrejen. Jag älskar att göra den musiken live – den sorten ska det dansas till.

Trots stora produktioner som My Fair Lady och Aniara tycker hon aldrig att hon behärskar sitt jobb.
– Jag kan säga att jag gjorde det bra, men jag kan aldrig vara nöjd. Däremot kan jag känna mig mer eller mindre trygg. Hon tystnar.
– Jag har en stor beundran för många jag jobbar med och jag blir så lätt berörd av dem – men man kan inte bli berörd av sig själv! Det är något man får tampas med som (här får hon knappt fram ordet)…konstnär – att man ändå har ett behov av att få ut någonting. Jag har ganska höga krav på livet i stort och framför allt på mig själv. Men det där håller på att rätta till sig – jag märker redan med Ruben att det inte går att hålla efter allting som jag är van vid. Och det finns en befrielse i det, så jag tror att två barn till kan vara toppen!

Riktigt när vi får se Helen på en scen igen vet hon inte.
– Man kan inte jobba på en teater fem dagar i veckan och ha tre så barn hemma – och jag vill inte! Jag har ingen lust alls! Jag kommer säkerligen att längta tillbaka så småningom, men den första tiden vill jag definitivt vara hemma. Jag har ju mammapeng, precis som vem som helst. Tack Sverige – shit, vad vi har det bra.


HELEN SJÖHOLM GRANDITSKY
YRKE: Skådespelare, artist.
ÅLDER: 41 år
FAMILJ: Maken David Granditsky, sonen Ruben, 4 år. Väntar tvillingar.
BOR: I hus i Nacka utanför Stockholm.
AKTUELL: I vinter ser vi henne som Karin i Simon och ekarna, efter Marianne Fredrikssons roman med samma namn, mot bland andra Bill Skarsgård. Premiär 9 december.


Tillbaka

Leave a reply