Junia, december 2010
Av: FRIDA FUNEMYR
Foto: FRIDA FUNEMYR, PETER CEDERLING, PÄR WICKBOM
Hon har just släppt en skiva, spelar en blind poetissa på Stadsteatern och ska nästa år spela en stor filmroll i ”Simon och Ekarna”, den första sedan ”Så som i himlen”. Filmen är baserad på Marianne Fredrikssons bok med samma namn. Helen Sjöholm har förmånen att välja bland jobben och som en av Sveriges mest folkkära artister kan hon inte annat än känna sig priviligierad.
Glad, stark och full av självförtroende. Det är min, och många andras, bild av sångerskan. Vi ses en blaskig, moddig och mulen höstdag, säkert den slaskigaste och deppigaste på året. Men så dyker hon upp på Universals kontor med den där underbara karisman. ”Att Helen Sjöholm fångar sin publik på ett sätt som bara hon kan är inte konstigt”, tänker jag, när vi sätter oss i ett flashigt rum som går i svart och vitt. De neonrosa stolarna kan, likt sångerskan själv, pigga upp vem som helst.
Oavsett vad Helen Sjöholm tar sig an, kommer hon för många alltid att vara Kristina från Duvemåla. Hon inledde sin karriär med denna succé och hon är inte orolig, även om hon troligen aldrig kommer att uppnå samma framgång med något annat som hon tar sig an i framtiden.
– Jag var endast 25 år då och visst, jag kommer aldrig någonsin att få vara med om något liknande igen. Den upplevelsen var helt unik, det är jag fullkomligt medveten om. Helen förklarar att hon just då nog egentligen inte förstod vilken enorm satsning musikalen innebar. Mediapådraget och publiksuccén slog alla tänkbara rekord. Utvandrarna är ju en sådan välkänd historia som tonsattes av inga mindre än Björn och Benny. Rollen som Kristina var enormt eftertraktad och Helen känner än idag tacksamhet för att hon fick spela Kristina under de fem år som musikalen gick.
– Jag gick in i min roll med ett amatörhjärta, och med föreställningar sex kvällar i veckan hade jag inte tid att tänka på hur stort pådraget var; det inser jag mer nu i efterhand. Jag var så mitt uppe i det då och hade inte lärt mig att ha distans till mitt jobb på samma sätt som jag har idag.
– Men jag har gjort fler spännande resor i min karriär sedan dess, och även om det inte blivit samma framgång som med den musikalen, har jag utmanat mig själv och återupplevt samma passion för de utmaningar jag tagit mig an, menar Helen. Hon kryper upp i den inte alltför sköna fåtöljen och tar en klunk kaffe som en av kollegorna på skivbolaget just kommit in med.
15 år har nu gått och Helen berättar att hon som person har förändrats oerhört mycket sedan den tiden.
– Till exempel litar jag mycket mer på mig själv än vad jag gjorde då. Jag har gått in i min karriär som sångerska med inställningen ”Vi kör så här så får vi se hur det blir”. Att sjunga var alltid min dröm och hade jag inte fått jobba och tjäna min månadslön genom att sjunga, så hade jag sjungit ändå. Musiken är min stora passion och lust i livet. När Helen gör ett jobb går hon in med sitt engagemang till 100 procent.
– I en roll eller på scenen engagerar jag mig starkt och hänger mig totalt, men jag har inte svårt för att kapa dessa känslor och stänga av jobbet när jag kliver av scenen. Det handlar om att ha distans.
Helen har haft förmånen att få många förfrågningar och känner sig priviligierad över att i en bransch som den här kunna göra val. Hon är sällan sysslolös.
– Ibland, när jag tänker på en längre, redan fullbokad period som ligger framför, kan jobbet kännas övermäktigt. Eftersom jag gärna vill ha kontroll är det viktigt att inte tänka för långt fram, jag lever i nuet och tar tag i ett projekt i taget, förklarar Helen. Helen har haft turen att kunna välja roller som sällan fått dåliga recensioner.
– Jag är priviligierad som haft möjligheten att göra val hela tiden. Jag är rädd om min publik och vill såklart att man ska tycka om mig, men jag är mer rädd om min lust. Min magkänsla och passion är mycket större än rädslan för att jag ska göra bort mig. När jag inte har lusten kvar på scenen, då är jag inte kul att titta eller lyssna på. Även om Helen, nu när hon har en son att försörja, tycker att hon kanske borde vara mer orolig för om hon i framtiden kommer att få fler uppdrag, känner hon att hon var mer orolig förr.
– Idag tänker jag mer lättsamt, att det löser sig alltid.
I samband med att Stockholms Stadsteater firar femtio år har föreställningen Harry Martinssons rymdepos Aniara satts upp. Det är en revy om människan i tid och rum där Helen spelar blind poetissa, en kvinna som fått ordens och sångens gåva. – Harry Martinssons text är fantastisk. Att ett poetiskt verk iscensätts så här är ovanligt. På scenen medverkar 22 skådespelare, däribland Sven Wollter, Helge Skoog och Dan Ekborg.
Jag undrar om det inte kan bli rörigt rent praktiskt på repetitionerna inför en föreställning med så många aktörer?
– Haha, jo verkligen. Det var skitrörigt emellanåt och alla hade svårt att vara på repen samtidigt, säger Helen och skrattar. Hon berättar att man innan man ser föreställningen ska köpa med sig en påse tröstgodis; uppsättningen kan säkert upplevas som rätt sorglig. Dessutom tror hon att det kan vara bra att i förväg läsa in sig lite på handlingen.
– Vi har fått blandad kritik. Vissa förstår ingenting medan vissa tycker att den är helt fantastisk. Men själv måste jag erkänna att jag finner resultatet häftigt. Texten, musiken och scenen bildar tillsammans ett helt nytt språk. Helen beskriver hur hon har en enorm lustkänsla när hon jobbar med verket, just därför att det känns så starkt.
Tidigare har Helen samarbetat med Benny ett antal gånger. Men nu har hon gått ihop med Kleerup, vilket kan tyckas vara en stor kontrast och en otippad mix.
– Andreas Kleerup är ett geni i det han gör, precis som Benny. När jag först hörde musiken kände jag att detta aldrig kommer att funka. Men sedan lyssnade jag in mig ett par gånger och hittade min egen ingång på melodierna. Så samarbetet med Kleerup känns väldigt naturligt.
Rollen som poetissa har fått Helen att fundera över livets stora frågor. Vi kommer in på det svåra ämnet, livets mening.
– Att få vara med dem jag älskar och att försöka vara en så god medmänniska som möjligt; för mig handlar livet också om att vara rädd om andra. För även om jag säkert kan köra över folk ibland, så är det viktigt att vara medveten om att både ge och ta av andra, säger Helen ödmjukt. Helen berättar att hon ofta funderar över existentiella frågor. Hon anser att det är bra att kunna tro, men tänker på hur lite vi egentligen vet om framtiden. Helen oroar sig till exempel för det stora hotet mot miljön.
– Plötsligt kan allt ställas upp och ner. Inget kan tas för givet. Helen tror att det är bra att bestämma sig för vad man själv tror på, men samtidigt vara öppen för andras tro.
– Jag kan avundas människor som har en stark tro; det skulle nog vara väldigt skönt emellanåt, menar sångerskan.
Det har gått åtta år sedan Helen släppte en egen skiva.
– Egentligen är jag inte någon skivartist, jag är absolut bäst på scen. Helen berättar att hennes klara stämma gör sig bäst för melodier.
– Pop är till exempel inte min genre, konstaterar Helen, som berättar att längtan efter att släppa ett album till slut dock växte sig allt starkare.
– Ja, nu kände jag mig sugen. Den förra bestod av visor, nu tolkar jag låtar av Billy Joel. Den är fylld av starka melodier och jag sjunger på svenska. På förra skivan hade jag med stråkkvartett, nu har jag spelat in musiken med ett band, det är en stor skillnad, säger Helen och berättar att det tog henne ungefär ett halvår att få klart skivan.
– Med andra saker i livet är jag inte lika perfektionistisk. Jag kan till exempel vara slarvig när det handlar om att hålla en tid och liknande, men när det kommer till mitt jobb och musiken är jag extremt noggrann, fokuserad och målinriktad. Jag kan nog vara ganska svår och krävande att jobba tillsammans med, säger Helen och skrattar. Hon är härlig, skönt avslappnad men målmedveten och respektingivande.
Helens familj är det som betytt mest i hennes liv, men hon är stolt över att säga att jobbet är nästan lika viktigt.
– I mitt yrke får jag uttrycka mina olika känslor och jag befinner mig ständigt i en skapande process. Det är helt enkelt terapeutiskt för mig, konstaterar sångerskan som hängivit sig åt sång och musik sedan hon var riktigt liten.
Helen är gift sedan 2006. Hon beskriver sitt och maken, ljudtekniker David Granditskys, äktenskap som väldigt jämställt.
– Vi visar varandra ömsesidig respekt. För Helen är det just respekten som är kärnan i ett kärleksfullt förhållande. Och att vara bästa vänner men samtidigt ha en svag punkt för varandra.
– Jag tror på livslång kärlek och har själv sett den på nära håll, men jag tror inte att den finns utan motgångar på vägen, säger Helen som tillsammans med David har sonen Ruben 3,5 år.
Hur är du som mamma?
– Jag är inte särskilt principfast, men jag försöker att skapa bra rutiner för min son. Vi har roligt tillsammans, jag vill att Ruben ska ha kul. Ena dagen känner man sig som en ganska bra mamma och andra dagen känner man sig helt enkelt urusel, erkänner Helen. Sedan hon fick barn tycker hon att hennes känsloregister blivit starkare. En stor förändring som hänt med mig sedan jag blev mamma är att jag är mer lättrörd; vad jag läser i tidningen och ser på nyheterna berör mig mycket starkare än tidigare. Jag tycker också att jag är gladare och har lättare för att leva i nuet. Helen tycker, att hon sedan hon har en son som väntar där hemma efter en arbetsdag, har hon fått lättare att trycka på off-knappen och stänga av jobbtankar.
– Dessutom är man ju ständigt trött när man har barn, säger Helen men menar att detta inte gjorde henne särskilt förvånad. Det hade man ju hört. Det finns dock en sak som hon blev överraskad av när Ruben kom till världen:
– Han förbluffar mig ständigt. Jag trodde att när han som låg där inne i min mage skulle komma ut så skulle han vara en kopia av mig. Eller att jag åtminstone skulle känna den lilla människan. Han kom ju från mig. Men det är så häftigt att han ju är en helt unik liten varelse som tar tid att lära känna, utbrister Helen.
På frågan om hon önskar sig ett syskon till Ruben svarar hon:
– Ja, det får vi se.
Bilden av en sprallig, sjungande norrlänning som alltid är glad känner Helen inte igen sig i.
– Jag kan vara allt annat än uppåt. Jag är en funderande person och absolut ingen muntergök i alla lägen.
Har du gått igenom någon kris?
– Jag har fått avstå från en hel del på grund av mycket jobb, vilket kan kännas jobbigt. Jag har till exempel aldrig haft ett särskilt rutinmässigt liv och har ofta jobbat helger när andra är lediga. Man hinner inte umgås med dem som har ”vanliga jobb”. Stundvis har jag undrat om det egentligen är värt det. Men lusten och passionen har alltid varit större, menar Helen och lyser upp med sina pigga, gröna ögon.
– Största krisen jag upplevt måste ha varit tiden efter ”Kristina från Duvemåla”. Efter fem år med föreställningar sex kvällar i veckan befann jag mig i en känsla av stor tomhet. Många frågor uppstod. Kan jag något annat än det här, vem är jag nu och vad kommer hända härnäst? Helen mådde dåligt, men som alltid efter en kris började Helen att renovera sitt boende.
– Jag är en görande människa. Visst har jag testat på att gå i samtalsterapi, men för mig funkar det bäst att agera. Men framför allt har jag en trygghet i min familj uppe i Alnö. Jag står min familj väldigt nära och de är som en enda stor fallskärm för mig. Helen berättar att för dem som står henne nära har framgång aldrig spelat någon roll.
Har du något motto i livet?
– Ja, att då jag tar mig an något så ska det gå, det måste bara funka. Jag är en långdistansare och jag ger mig inte förrän jag är framme och har nått mitt mål. Och jag ger alltid 100 procent.
2004 hade Helen en stor roll i Kay Pollaks Oscarsnominerade film ”Så som i himlen”. I den sjöng hon också ledmotivet ”Gabriellas sång”. Nästa år är det åter dags för en filmroll. Helen har fått en stor roll i filmen ”Simon och Ekarna” som är baserad på Marianne Fredrikssons bok. Där spelar hon Karin Larsson, mamma till Bill Skarsgårds rollkaraktär.
– Det var en stor utmaning att säga ja till den rollen, men jag ångrar mig inte en sekund, säger Helen. Att utmana sig själv är signifikativt för Helen. Hon är inte rädd för att prova nya marker.
Skådespelare eller sångerska, vad föredrar du?
– Jag föredrar att slippa välja. Men i första hand är jag sångerska. Hade jag inte arbetat med något av dessa två, hade jag säkert jobbat med renoveringsobjekt. Det festliga med att renovera är att saker inte måste vara bestående; är man inte nöjd kan man göra om. Har man släppt en platta går den inte att göra om några år senare, vare sig man önskar detta eller inte. Men även om inte sången hade blivit mitt yrke så hade jag ändå sjungit.
Finns det något som skrämmer dig?
Privat kan jag känna mig rädd för att någon i min närhet ska bli sjuk eller dö. Karriärsmässigt vill jag inte bli för snävt uppfattad av min publik i det jag tar mig an.
Hur håller du dig i trim?
– Jag har aldrig hållt på och styrketränat eller så, tycker inte heller om att springa på ett band i 10 minuter hit och dit. Min träning består av längre rundor, då får jag ett skönt långt flow. Antingen springer jag eller så går jag långa promenader.
Vad är du mest stolt över i ditt liv?
– Privat är jag såklart mest stolt över min son. Ser jag till vad jag åstadkommit jobbmässigt är jag väldigt stolt över att jag tog mig igenom perioden med Kristina från Duvemåla. Det är ju inte klokt att jag orkade stå på scen varje kväll under alla de åren. Men jag blir fortfarande lycklig och alldeles varm i kroppen när jag sjunger musiken från den musikalen, utbrister Helen.
Har du någon framtidsdröm?
– Min önskan är att få fortsätta jobba med spännande, helt skilda projekt, precis som jag gör nu. Att åter få vara med om något helt nyskrivet på platta eller scen vore också kul.
HELENS JUL
Vad betyder julen för dig? – Julen är en skön tid, för då får man tid att bara koppla av med familjen, återhämtning helt enkelt. Det är det viktigaste! Inget som pockar på utanför. Jag kan till och med uppskatta mörkret.
Vad önskar du dig i julklapp? – Vi försöker dra in på julklappar och jag har inga önskningar på den fronten – inga fler grejer nu tack! Vilken är, enligt dig, den finaste julsången? – Jul, Jul, strålande Jul och O Helga natt är favoriter av julsångerna. Jag lyssnar alltid på Mahalia Jacksons julskiva runt jul. Ett absolut måste på julbordet? – På julbordet måste det finnas sillsallad och revbensspjäll.
HELEN SJÖHOLM
Namn: Helen Sjöholm Granditsky
Ålder: 40 år
Bor: I Nacka, Stockholm
Familj: Maken David (ljudtekniker) och min son Ruben 3,5 år
Yrke: Sångerska med dragning åt skådespeleri
Intressen: Mitt jobb, familjen och renovering
Aktuell med: Teateruppsättningen Aniara på stadsteatern, skivan Euforia – Billy Joellåtar översatta av Tomas Andersson Wij. Samt med en roll i filmen ”Simon och Ekarna” som kommer ut i höst.
Äter helst: Mycket och allt, jag är riktigt svag för mat.
Reser helst till: Upp till Alnö utanför Sundsvall, där jag har kvar mina föräldrar, syskon och flera nära vänner.
Dricker gärna: Vatten
Lyssnar på just nu: Min son. Jag tycker om tystnad och lyssnar sällan på musik faktiskt.
Ser jag helst på TV: Serier, vi har börjat köpa hem dvd-boxar. Orkar ett avsnitt, jag somnar innan jag hinner se klart en film numera.
Min bästa egenskap: Min lyhördhet
Min sämsta egenskap: Att jag är otålig
Främsta förebilden: Starka kvinnor i min släkt.
