Kristina på Aniara

Situation Stockholm 100929. Foto och © Magnus Sandberg

Situation Stockholm 100929

Avy: MARIA HAGSTRÖM
Foto: MAGNUS SANDBERG

Det började i ett plåtslageri i Sundsvall. Därifrån har Helen Sjöholm sjungit sig till roller i stora uppsättningar. I oktober deltar hon i Stadsteaterns jubileumsföreställning Aniara. Och släpper sitt första soloalbum på många år.

Musik skriven av Andreas Kleerup vibrerar genom teatersalongen och de 20 personerna på scenen skakar till gång på gång när de försöker ta i Miman – den mänskliga föreställningsmaskinen. Helen Sjöholm stapplar ner längs utkanten av scenen. Söker sig fram med fötterna. Hon kan inte se – hon är den blinda poetissan i Harry Martinsons klassiker Aniara. Det är berättelsen om livet på den enorma rymdfarkosten Aniara som kommer ur kurs när den transporterar emigranter till Mars från jorden som är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. För passagerarna återstår en tillvaro ombord på Aniara för all framtid. Eller tills de dör av att förråden tar slut.

– Jag ser det inte så, jag känner mer att de dör en slags sinnesdöd, säger Helen Sjöholm när vi senare satt oss i ett rum i en av alla labyrintliknande gångar i Stockholms Stadsteater. Efter 24 år i Aniara är människorna framme vid någon slags apati, de är utplånade känslomässigt, känner ingen mening i att kämpa mer. Det låter ju väldigt upplyftande. Hon skrattar ironiskt till men tillägger att en del scener är absurda och komiska också – att längtan bort kan bli skruvad.
– På ytan känns Aniara lite science fiction, men det är hur trovärdigt som helst på lång sikt, säger Helen. Tänk er 9000 år framåt i tiden som det här ska skildra. Jag tror inte vi kan fatta hur det kommer att vara då eller om vi ens finns kvar som art. Det är en resurs vi lever av, ett slags kretslopp som måste vara i balans. Men nu visar det sig hela tiden att det är i obalans. På så vis är Aniara inte bara en sorglig dödssaga om civilisationen på jorden, det är också ett kom igen! Det finns en otrolig skuld hos de här människorna på Aniara, en skuld för hur människor övermannat all annan ondska, att det inte finns någon gräns för vad människor kan göra mot varandra och naturen. Man får en tankeställare.

DET VAR FEM år sen Helen Sjöholm senast stod på Stadsteaterns scen. Då spelade hon i Tolvskillingsoperan. Nu gör hon comeback på Stadsteaterns 50-årsdag den 21 oktober. Men mest känner vi Helen Sjöholm från Kristina från Duvemåla, filmen Så som i himmelen eller låten ”Du är min man” med Benny Anderssons orkester som låg på Svensktoppen i rekordlånga fem år. Nu har det gått nästan ett år sedan låten till slut åkte ur.
– Den sorgliga dagen! säger Helen. Nej allvarligt, det var ju helt makalöst att den låg kvar så länge, jag har svårt att fatta hur det blev så. Men uppenbarligen har den gått djupt in i många hjärtan. Det är smickrande. Men låten har också fått viss kritik, att den skulle vara gammaldags och ojämställd och handla om en kvinna som ställer upp för mannen i alla lägen medan han kan göra lite som han vill.
– Tycker att det var att dra på stora växlar för ingenting, säger Helen. Det är en kärleksförklaring med glimten i ögat. Egentligen är det fint – att när en är svag så behöver man trygghet i de relationer man har. Det tyckte inte jag var konstigt. Jag tänkte nog att det var en pastisch. Men man skulle väl ha lagt in några fraser som ”dammsuga får du göra själv ditt arsel”. Helen böjer sig över diktafonen som ligger framför henne på bordet.
– Det där får du inte skriva, det var otroligt fånigt.

HELEN GÖR INTE bara comeback på Stadsteaterns scen. För första gången på åtta år ger hon i november ut en soloskiva. På den sjunger hon Billy Joel-låtar översatta till svenska av Tomas Andersson Wij. Dessutom medverkar hon i filmatiseringen av Marianne Fredrikssons bok Simon och ekarna som har premiär till våren. Sången har alltid varit hennes sätt att kommunicera, men teatern har också funnits där sedan hon var liten. Att satsa på någon av de karriärerna fanns då inte riktigt på kartan. Men när hon städade sin pappas plåtverkstad i Sundsvall gick hon omkring och sjöng i timmar.
– Det lät så jävla bra där, det är väldigt bra efterklang i plåt. Jag var nästan jämt där och tutade. Plåt är att föredra.

Men Helen lämnade plåtverkstaden och flyttade till Stockholm när hon var 19 år. För att testa vingarna och gå på Kulturama.
– Det tog lång tid för mig att lära känna Stockholm. Jag trivdes inte. Tror det beror på att det finns något kyligt i det här tempot, människors oseende, något blint i pulsen. Men det handlar också om att pinka in vissa revir. Jag kände mig väldigt främmande ett tag. Men sen… …pinkade du in reviren?
– Jag gjorde ju det, från Enskede och in mot stan. Helen flyttade sedan till Malmö i några år när hon fick sitt första jobb i en musikal – Elvira Madigan. Det var också där Kristina från Duvemåla sedan sattes upp. Därefter återvände hon till Stockholm.
– Då hade jag börjat jobba och lärt känna folk och Stockholm blev mer hemma. Nu trivs jag jättebra. Nu har jag pinkat klart.


HELEN SJÖHOLM
Född: 1970 i Sundvall
Bor: I Nacka med maken David Granditsky och sonen Ruben
Yrke: Sångerska och skådespelerska
Aktuell: I Aniara på Stockholms Stadsteater. Släpper ett soloalbum i november.
Medverkat i (bland annat): Kristina från Duvemåla, My Fair Lady och Chess. Så som i himmelen, soloalbumet Visor, albumet Genom varje andetag tillsammans med Anders Widmark, samt flera album med Benny Anderssons Orkester.


Tillbaka

Leave a reply