Joelbitar

Sydsvenskan 100409

Av: ALEXANDER AGRELL

Helen Sjöholm har släppt ifrån sig soloalbum nummer två, fyllt av Billy Joels låtar. Med Sydsvenskan talar hon om Joel, hur hon tolkar en sång, folkets kärlek och hur den påverkar henne.

Är Billy Joel en gammal favorit eller en ny kärlek?
– Både och. Jag är ingen Billy Joel-kännare, men många av hans låtar fanns ju där på 70- och 80-talet när jag växte upp: ”Uptown Girl”, ”Tell Her About It” och de andra. ”She’s Always a Woman” är en riktig gammal älskling som jag inte hade lyssnat på på ett bra tag när jag hörde den igen i vintras. Den låten var startsignalen för ”Euforia”, sedan började jag lyssna på allt som han gjort.

Varför är Billy Joel bra?
– Han skriver starka melodier som får mina stämband att vilja börja sjunga. Texterna är bra, Billy Joel berättar alltid en historia, mer eller mindre. Jag gillar att låtarna är enkla och samtidigt tar små oväntade vägar. Han är inte krånglig, men det finns alltid något stickspår i låtarna som man inte har väntat sig: en ext­ra takt, en variation i refrängen, en textrad som återkommer, fast på nytt sätt.

Billy Joel är en superstjärna i USA, men har ju aldrig blivit jättestor här hemma?
– Nej, inte som i andra länder, även om folk känner till några låtar. Det beror nog mycket på att man inte alltid hör att det är han. Hans röst har förändrats genom åren, han har sökt sig till nya uttryck.

Detta är ditt andra soloalbum, åtta år efter det första, ”Visor”, som var helt annorlunda. När du nu väl gjorde en andra platta måste det ha spelat roll att Joel inte är så känd och inte har sjungits mycket i Sverige?
– Ja. Fast viktigast var att jag nu både återupptäckte låtar som jag tycker om, som ”Honesty”, och fann nya som jag aldrig hade hört och verkligen gillar. Att Tomas Andersson Wij, en av mina favoriter, sade ja till att översätta var en nyckel, då kände jag att en Joelplatta vore helt rätt.

Att sjunga låtarna på engelska var inte aktuellt?
– Nej, jag trivs på den svenska platån. Texterna skrevs av en man i 70- och 80-talsvärlden, men här får jag sjunga dem utifrån en kvinna av i dag.

Var för gick det åtta år mellan dina två soloskivor?
– Så många roliga saker har kommit emellan. Jag ser mig inte som en skivartist i första hand, jag trivs bäst på scenen och där har jag ju kunnat gå in i olika roller och i olika delar av mig själv. Och så krävs det lite tid för att knyta ihop en skiva på sitt eget sätt. Det behövs nycklar, som sagt: Billy Joels låtar, Tomas Andersson Wijs texter.

Du har varit med i en rad olika slags projekt och musik genom åren. Har du rötter i en massa musikstilar?
– Nej, inga tunga skor i någonting speciellt. Men just berättandet har varit med hela tiden, ändå från barnsben. Då handlade det om visor med långa texter. Inuti mig har varje låt en egen låda, en liten föreställning. Det är det som jag går igång på; en tydlig bild av ett öde, en situation, en person. Den mekanismen har knutit ihop alla säckar, den och min nyfikenhet på vart rösten kan föra mig.

– Jag jobbar med andra människor och de får saker hos mig att antingen blomma eller dämpas. Man blir ju annorlunda, förändras. Jag tänker inte ”denna sången ska jag sjunga så här”, det bara blir så.

– Kanske borde jag begränsa mig mer. Men scenen har ju varit mitt alibi, där kan jag få vara vad som helst.

Ett spår på ”Euforia” heter ”Ärlighet”, vilket får mig att tänka på ärlighet i sångtolkningen. Du själv berör starkt och förmedlar mycket. Hur går det till när du tolkar en sång? Hur tänker du när du ska sjunga en låt?
– Det är svårt att se utifrån på det där och förklara det. Jag har ingen rutinmässig metod, även om jag märker att jag gör ganska likadant från gång till gång.

– För mig är det jätteviktigt att direkt få en bild av vad jag upplever med en viss sång. Kanske tänker jag på en särskild människa som jag mött eller så blir jag förbannad på något, som nu får komma ut i sången. I just ”Ärlighet” finns en frustration som jag kunde jobba med, det handlar om en sorts rakhet som jag kan sakna, både i jobbet och privat. Rakheten blir viktigare och viktigare, man har inte tid med skitsnacket och flosklerna.

– Texten till ”Ärlighet” kan sjungas både med full energi och med en uppgiven känsla. Jag tror att jag får väldigt starka känslomässiga bilder när jag gör låtarna.

Har du fått någon coachning i konsten att tränga in i en text och lyfta över den till oss andra?
– Ja, lite kan jag ha fått. Men egentligen har det funnits med mig ända sedan jag var jätteliten och sjöng i kör. Vi hade en fantastisk körledare, hon gav sig inte. Vi var trettio fyrtio tjejer mellan åtta och fjorton femton år, men hon lärde oss att man måste veta vad musiken betyder, vad sången handlar om. Man måste ha ett uttryck på konserterna och vilja berätta något, annars blir det hela totalt ointressant. ”Ni är fyrtio tjejer, men just nu tittar publiken på dig. Kom ihåg att någon alltid tittar på dig, du har ett ansvar. Här finns energi som måste ut, annars dör musiken”. Att snacka så med tjejer på åtta nio år är ganska modigt.

Något annat som påverkat ditt sätt att sjunga?
– Teaterintresset betydde också rätt mycket, jag alltid velat gestalta något lite mera och känt en dragning till skådespeleri. Den delen av mig färgar jättemycket hur jag sjunger.

– Sedan har Anders Ekborg, Marianne Mörck och alla andra som jag jobbat länge med haft stor betydelse. Jag har fått många tips, både konkreta råd och genom att titta och lyssna på andra. Tommy Körberg har sagt en del bra saker.

– Malmö var viktigt, förstås, alla åren med ”Kristina från Duvemåla”. Där lärde jag mig mycket om mig själv, om hur jag funkar när jag jobbar mycket, om hur man ska överleva mentalt och röstmässigt i den situationen. Det var så mycket fokus på mig då och jag fick så mycket tid på scenen. Den resan fick jag göra i nästan fem år, att få jobba så länge med en enda roll är få förunnat.

– Så fort man börjar intellektualisera för mycket kring det man gör – ser för många bilder av sig själv på scenen eller lyssnar mycket på sig själv – blir det svårt. Så jag gör inte det.

Vilken är den röda tråden genom alla dina olika artistroller? Vad får dig att vilja ta dig an ett visst projekt?
– Att jag blir berörd själv. Inför ”My Fair Lady” på Oscarsteatern var min första tanke att den musikalen är mossig och har spelats tusen gånger. Men samtidigt visste jag att jag hade något att ge som Eliza, det fanns något som lockade i rollen. Så tillkom Tomas Alfredson som regissör och det bestämdes att musiken skulle arrangeras om – ett par steg till mot att vi och jag skulle få göra en egen grej av ”My Fair Lady”.

– Så det ska finnas en öppning för att jag kan vara den jag är och inte måste upprepa vad någon annan gjort. Plus låtar som talar till mig. Jag kan också välja att vara med i ett sammanhang för att jag inte har jobbat med just de människorna förut och är nyfiken på dem.

Du är utan tvekan en oerhört folkkär artist. Är detta något du funderar över eller kör du bara på och så funkar det ändå? Känner du något ansvar gentemot publiken?
– Ja, det gör jag, jag vill göra mitt bästa i varje läge. Men jag upplever ett ännu större ansvar för att hålla min egen lust igång. Jag är inget bra när lusten inte finns där. Har sjungit så några gånger och känt ”det här suger”. Jag är nog rätt mycket ett amatör­ämne fortfarande!

– Visst kan jag i förskott fundera över hur något ska tas emot. Men jag är inte uppknuten kring hur det ska låta för att svara mot något gammalt eller mot publikens föreställningar. Man kommer alltid till en fas när man undrar ”jisses, var ska det här landa?”. Men musiken eller rollen tar liksom över sig själv och så blir det vad det blir.

Känner du inte väldigt tryck på dig när du gör olika saker? Påverkar publikens förväntningar din prestation?
– Inte så mycket i jobbet, där blir jag lätt förförd, uppslukad. Man går med i känslan som kommer från dem man arbetar med. Privat kanske jag känner det lite mer, när jag pratar om det jag gör och ser på det utifrån. Men när jag står där och gör sakerna, då går jag in i något annat, något annat tar över.

– Det är både ett skydd och ett skön känsla.


EUFORIA
Är:
Helen Sjöholms nya album, med sånger av Billy Joel tolkade till svenska av Tomas Andersson Wij.
Billy Joel: Amerikansk sångare, låtskrivare och pianist.
Bland hitsen: ”Piano Man”, ”New York State of Mind”, ”Just the Way You Are”, ”It’s Still Rock’n’Roll to Me”, ”We Didn’t Start the Fire”.


HELEN SJÖHOLM
Är:
Sångare, skådespelare.
Bor: I Nacka.
Familj: Man och treårig son.
Aktuell: Har släppt sitt andra soloalbum, ”Euforia”, och tar låtarna på turné i vinter. Kommer till Malmö konserthus den 19 februari och Helsingborgs dito dagen


Tillbaka

Leave a reply