Helen bortom skrattet

Kupé, november 2010. Foto och © Ylva Sundgren

Kupé, November 2010

Av: CAROLINE ENGVALL
Foto: YLVA SUNDGREN

Alltid glad, alltid vänlig. Javisst, men bakom Helen Sjöholms flickmysiga fasad finns osäkerhet, dålig självkänsla, existentiellt grubbel och funderingar över vardagsproblem. Kanske ännu mera nu, när hon spelar Aniara på Stadsteatern.

Sven Wollter lägger en tung hand på Helen Sjöholms axel. Båda tar små steg framåt, rytmiskt. Snart följer resten av skådespelargänget efter. Långsamt. Zombieaktigt. Allt till tonerna av Andreas Kleerups rymdklanger.

Helen Sjöholm har grå mjukisbyxor, svarta bekväma kängor och en blå collegetröja knuten runt höfterna. När hon sjunger stannar tiden.

Det är tisdag förmiddag i september, strax innan lunchrast. Gäspningar börjar sprida sig bland skådespelare som Helge Skoog och Iwa Boman, innan regissören Lars Rudolfsson släpper iväg dem till personalkantinen på nionde våningen.

Helen Sjöholm väljer kyckling utan ris, youghurt istället för mangosås. Nu börjar hälsouppladdningen inför premiären av Harry Martinsons Aniara, som ska dra fulla teaterhus inför Stockholms Stadsteaters 50-årsjubileum. Allt ska vara på topp. Kroppen. Rösten. Självförtroendet. En vecka tidigare har vi suttit uppkrupna i en murrig soffa backstage på teatern. Få skulle ha känt igen den sångerska som legat 278 veckor på Svensktoppen, som spelat fyra års huvudroll i Kristina från Duvemåla, som varit med i Oscarsnominerade Så som i himmelen.

Hon kliver in genom sceningången på Stockholms Stadsteater med cykelhjälmen i handen. Blåmärken på underarmen efter repetitionerna. Ansiktet lika osminkat som de känslor hon strax ska gräva ner sig i.

Men låt oss klargöra en sak ifrån början. Sångerskan och skådespelaren Helen Sjöholm är egentligen en väldigt glad typ. Hon skrattar mycket. Gillar att spela lite apa.

Men.  Människor skulle vara bleka utan brinnande, brännande, känslor. Sånger skulle vara platta utan djup. Därför är det inte glättig och glansig artistyta den här intervjun ska spegla. Det är nämligen svårt att vara glittrande när man pratar om den framtidsvision Harry Martinsons 50-talsepos Aniara visar. Handlingen utspelar sig i en rymdfarkost som rusar iväg från ett förstört jordklot mot Ingentinget och kan ses som en symbol för den mänskliga civilisationen.  Helen spelar den blinda Poetissan, en kvinna utan syn som fått ordens och sångens gåva. Så tröstar hon sina medpassagerare, får dem att känna att det finns en mening i det hopplösa, tomheten, rädslan att man snart ska fortsätta ut i rymden och dö.

Och som en del i en sådan dramatisk handling är det förstås omöjligt att inte fundera över livet. Speciellt om man är en gnutta grubblande lagd.
– Ja, jag funderar mycket över existentiella frågor, hur lite vi vet om vår framtid. Hela ensemblen stannar liksom upp och börjar prata om stora frågor. Jag tänker mycket på miljöhotet, plötsligt kan allt ställas upp och ner. Att spela en sådan här föreställning får en att tänka på vad som verkligen är viktigt.
– För mig är det familjen och närhet. Genom det skapar jag min egen mening i det stora sammanhanget.

Vad tycker du om den stora frågan då: meningen med livet?  
– Jag säger som pappa: ”Livet är som en påse – tom och innehållslös om man inte fyller den med något”. Att fylla påsen med saker jag tycker om gör livet värt att leva för just mig. Det är familjen, vänner, att vara ute i naturen (bästa terapin!) och mitt jobb som jag också älskar. – Och att försöka vara en medveten och god människa under tiden.

Och vad tror du händer efter döden?  
– Jag känner ibland en stark närvaro av för mig kära människor som är borta. Känner dem dock mer som en klang inom mig. Jag tror inte på ett konkret liv efter detta. Medvetandet slocknar, men stoftet ger nytt liv i förlängningen. Vackert så.

Givetvis finns det ett vildrufsigt busfrö till dessa funderingar. Han heter Ruben och boxade sig in i mamma Helens hjärta för tre år sedan, knockoutade henne med sin kärlek och ställde tillvaron på sin spets. Som den moderna och hårt arbetande mor hon är slits hon mellan jobb och familj. Vill inte välja bort. Kan inte stänga ute känslan av att inte räcka till för sin största kärlek.
– Att få barn har gjort mig till en ännu mer funderande person. Det är så svårt då man vill släppa lös sina barn och ändå vara nära. Hur får man ihop det?

Helen berättar om sina roliga men pressande arbetsår som hon just använt all sin energi för att ta sig igenom. Berättar om hur hon skulle ha tagit det lugnt på våren, men så kom rollen som mamman Karin Larsson i filmen Simon och ekarna, som hon bara inte kunde tacka nej till.  Resultatet blev en kick arbetsmässigt – men en kamp inombords med de inre idealen. Hur mammor borde ställa upp för sina barn dygnet runt, alltid finnas till hands.
– Det här nya när man har barn är ju att hela tiden millimeterplanera. Det är en osexig kombination, men helt ofrånkomligt. Jag vet att det är värt det. Jag älskar mitt jobb, men arbetet har inte varit lika livsviktigt sedan jag fick barn. Samtidigt är mitt jobb beroende av att jag tycker det är just livsviktigt, men jag försöker bli bättre på att vara totalt närvarande på scenen och sedan släppa det hemma. Jag är dock inte där än.
– Samtidigt har livet som förälder också berikat mig med en ny oro och skräck, samtidigt som humorn och närvaron har blivit större. Allt får en större dimension och det blir lättare att identifiera sig med oro, saknad och skräck, men också kärlek och humor. Alla rum inom mig har blivit större efter Ruben.

Helen slog igenom som 25-åring i Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla. Full fart framåt i fyra år. Hoppade sedan på musikaler som Spelman på taket, Les Miserables och Chess. Turné med Benny Anderssons Orkester, BAO. Filmroller i Där regnbågen slutar och Så som i himmelen. Pausade sällan. Har varit nära den berömda väggen många gånger.
– För två år sedan när vi flyttade och renoverade, och jag började jobba igen, hade jag det väldigt tufft. Att flytta in med en 1-åring i ett hus som var så ofärdigt och dessutom ha haft två sådana hus tidigare, det var väldigt tufft. Jag bara sov och jobbade.
– Men jag fick bra stöd och kunde vara med på vissa repetitioner när jag ville. Jag kan vädra mig själv flitigt i mitt jobb, kanske är det därför jag har svårt att vara ledig i långa perioder. Att sjunga har varit min kanal och jag har alltid laddat orden med saker som pågår i mig.

Helen vet vilken medicin hon behöver. Säger att hon är en förbrännande människa vars tecken visar sig först när knocken är ett faktum. Därför har hon lärt sig hur hon pyspunkar sig själv. Släpper ut lite luft under promenader eller joggingturer. Inte varje dag men flera gånger i veckan. Men sjunga i hemmiljö? Aldrig!
– Jag lyssnar knappt på musik hemma. Det enda jag sjunger hemma är med Ruben, just nu är vi inne på en konstig version av Ooa hela natten.

Den får dock inte vara med på Helens nya platta som kommer nu i höst. Idén till den föddes en kväll då hon och maken körde musikquiz hemma i soffan.
– Han är road av att jag aldrig gissar rätt. Den kvällen snöade vi in på Billy Joel-låtar och lyssnade igenom hans musikskatt från 70- och 80-talet. Då fick jag idén att spela in dem på svenska.

Ungefär likadant var det i radhuset hemma i Sundsvall. Där sjöng Helen. Jämt. Dialekten finns kvar, den bryter igenom ibland. De runda, lite grövre l:en. Hon säger att hon haft det väldigt bra. Två fina syskon, ingen sårig barndom. På Höglundaskolan i Sundsvall gick det i början av 80-talet en duktig, men inte FÖR duktig, Helen Sjöholm.
– Jag hade inte så superlätt för mig, men jag tyckte om att plugga. Jag hade en harmonisk barndom, men jag har också känt mig utanför och jag har haft perioder som ung där jag inte har passat in. Jag red inte när alla andra gjorde det. Jag hade kompisar men jag var inte med i gänget. Innan gymnasiet hade jag aldrig någon miljö förutom sången där jag kände mig helt hemma.

Jag läste på nätet om den vilda gymnasieföreningen Athena…
Helen skrattar till, berättar om tonårslivets glada festardagar med party varje helg i tjejföreningen Athena.
– Det var tuffa intagningsprov… pennalism egentligen, otroligt amerikanskt. En veckas förödmjukelse. Det var roliga år men sett utifrån är det ju väldigt konstigt. Idag skulle jag ju bli mörkrädd om Ruben skulle vara med i en sådan förening.

Hur är din son?  
– Han är rolig, väldigt rolig. Han kör små shower och avskyr när jag sjunger, han vill sjunga jälv. ”Tyst, nu är det jaaag”, säger han. Och då får han ta över.

Rubens pappa David, Helens stora kärlek, kom in i hennes liv för sju år sedan, i en period när arbetslusten centrifugerade på högvarv. Lasse Berghagen hade just övertalat henne att spela revy, och lyckades vända Helens nej till ett ja.
– Jag hade egentligen inte en tanke på att spela revy. Jag hade precis gjort Chess och det var en tung period när jag precis hade brutit upp i en relation. Men när jag tackade nej sa Lasse ”du kan väl göra det bara är roligt, ta det med en klackspark”. Idag är jag så glad att jag vågade prova, det var ett stort steg i min utveckling. David jobbade som ljudtekniker på Hamburger Börs och jag hade gått och spanat på honom ett tag innan jag plockade hem honom, säger hon och skrattar.

Sådan är hon. Varvar bråddjup med höga skratt. Är en äkta kroppskontaktmänniska som gärna tar på sin omgivning och sprider värme genom humor och skådespelartalang. Samtidigt vill hon sällan se sig själv på TV eller film.
– Det stämmer. Jag har bättre självförtroende än självkänsla. När jag lyssnar på mig själv blir jag överkritisk. Jag har sett alltför många bilder på mig själv i det här jobbet. Jag vill inte veta hur jag ser ut när jag sjunger, det hämmar mig. Jag borde kunna slå bort det, men jag kan inte.

Frågan är om Helen Sjöholm verkligen ska det.  Sånger skulle, som sagt, vara platta utan djup.


FAKTA HELEN SJÖHOLM
Namn: Marie Helen Sjöholm Granditsky
Älder: 40 år
Familj: Maken David, ljudtekniker. Tillsammans har de sonen Ruben, 3,5 år.
Aktuell med: Som den blinda Poetissan i Stockholms Stadsteaters uppsättning av Aniara. I november ny platta med Billy Joellåtar, översatta av Tomas Andersson Wij.
Intressen: ”Jag har svårt att vara helt ledig, jag borde verkligen öva på det. När jag inte jobbar så har jag en massa projekt hemma som tapetsering och målning”.
Bästa tågminne: För sju år sedan skulle jag och en kompis åka nattåg från norra till södra Vietnam. Vi hade bokat första klass eftersom vi tänkte att det nog var finare, men det var en ruggig resa. Den enda lyxen var att det fanns väggar. Militärer genomsökte tåget, det var läskigt. Men det var otroligt vackert när vi väl kom fram. Här hemma i Sverige åker jag och min son Ruben tåg väldigt ofta, då huserar vi i restaurangvagnen.


Tillbaka

Leave a reply