Expressen 100416
Av: GUNILLA BRODREJ
Kristina både ser ut och låter som en nationalopera. Gunilla Brodrej ser tårögd Björn & Bennys musikal på Royal Albert Hall i London.
Det behövs inga märkvärdigare scenerier än så här. Kersti Vitalis nertonade vardagskostymer, Helen Sjöholms klänning som kontrasterar i rött, det här är framför allt berättelsen om henne. Hon är hjärtat som slår och blodet som pulserar. De andra bär vitt, grått och svart i Lars Rudolfssons försiktiga regi framför några svartvita bildprojektioner (småländsk stenåker, svart hav, Kichisagas björkar). Och så Linus Fellboms ljus som sveper in Robin Wagners scenbild i rätt temperatur. För första gången framträder hela den musikaliska kroppen, den musikdramatiska effektiva berättelsen, alla färgerna. Det ser ut som en nationalopera och det låter som en. Översättningen är petnoga med betoningar och laddning, ingenting står i vägen. Rösterna utgör en häftig mix av välegaliserad belcanto och råare rockopera. Så varför går inte Kristina från Duvemåla upp i Sverige? Nu har det gått femton år sedan premiären i Malmö. Carl Bildt sticker upp bland andra svenska blondiner i publiken på Royal Albert Hall. Jag springer på honom i foajén.
– Hej säger jag och presenterar mig.
– Jaha?
– Det här är väl våran nationalopera!?
– Det är första gången jag hör den, men den är väldigt bra.
– Håller du inte med om att det här är vår nationalopera, tjatar jag vidare i förtjust tonläge. Vi har ju ingen.
– Eh, jo. (Nu kommer Corazza och jag ger mig med ett:)
– Roligt att du är här!
Om Carl Bildt kan se förvånad ut så gör han det nu. Han råkade vara i stan för ett annat möte och är nu ensam om denna merit bland svenska politiker. Jag ser inga andra svenska prominenser när Kristina från Duvemåla får sin Englandspremiär i anrika Royal Albert Hall. Det har inte utgått omfattande inbjudningar. Detta är tänkt att vara den vanliga publikens kväll.
– Jag vet inte vilka som kommer, vilka de är. Om de tror att det här är som Mamma Mia, så är de ”in for a surprise”, säger Benny Andersson när jag träffar honom på hotellet i Londons Covent Garden före föreställningen.
Publiken står upp och ropar efter Kevin Odekirks superexpressiva ”Gold can turn to sand” (Guldet blev till sand) och när Helen Sjöholm brustit ut i den gripande ”You have to be there” (Du måste finnas) är bifallet ännu högre. Föreställningens Ulrika/berättare (Louise Pitre, den svärtade musikalversionen av Monica Z.) är rörd och snuvig när hon ska fortsätta. Den här sången ger gråtorgasm varje gång. Jag har aldrig grinat så mycket, varken förr eller efter under en föreställning, som den där gången på Cirkus, säger jag och ber om en förklaring.
– Det är Kristina, säger Benny.
Ja, nog är det Kristina. Hon är fullt möjlig att relatera till. Hennes oro, försök att hålla samman familjen, men också hennes sexualitet. De är jämställda, hon och Karl-Oskar. Hon vill ha honom. Det är inte bara tvärtom. Så hon riskerar livet och blir gravid en gång till. Musiken beskriver också jämställdheten. Hon och Karl-Oskar (fenomenale Russell Watson som rör sig naturligt mellan operatenor och rockröst) turas omärkligt om med över- och understämma.
I nästan all Abbas musik finns det ett stråk av vemod, utom möjligen ”Ring ring” och ”Waterloo”, säger Benny. Och det var det jag menade när jag höll mitt tall i Rock Hall of Fame om det svenska vemodet man också kan se hos Garbo och i Bergmans filmer. Den vemodiga grundtonen finns också i Kristina. Hans jämförelse, som i och för sig var lite skämtsamt menad, Benny gillar inte höga hästar, kunde också tolkas som att Abba och Bergman faktiskt seglat upp som jämförbara storheter. Att det inte längre är täta skott mellan kulturyttringarna. När Abba kom till Moskva i början på 80-talet med Jacob Dahlin som ciceron kände de, på besök på Bolsjoj såväl som i den gregorianska kören, samhörighet. Att de i grund och botten blev accepterade som andra artister som höll på med musik. Kristina från Duvemåla är ett klingande exempel på den blandningen mellan högt och lågt.
Musikalen fick ett enormt gensvar när den var ny. Det var första gången som alla nyhetssändningar, Aktuellt, Rapport och TV4 Nyheterna, toppade med samma sak. Det här var på den tiden när nyheter som rörde kultur fortfarande hade sin givna plats i de ordinarie nyhetssändningarna, före Kulturnyheternas tid. Varför spelas den inte i Sverige? Först förstår Andersson inte riktigt frågan. Det är ju alldeles för mycket folk! 75 personer på scenen och 50 i orkestern. Men jag tänker på nationalscenen. Kungliga operan, eller kanske Göteborgsoperan. Eller Malmö, där allting började, tillägger Benny. Jajust det. Varför har den inte spelats mera i Sverige? Kristina från Duvemåla har alla ingredienserna som gör den till en nationalopera. Den innehåller svensk historia, litterär och faktisk, är skapad av Sveriges mest kända kompositör och innehåller musik med färger från operan, musikalen och den svenska folkmusiken. Den stora skillnaden är att kompositören inte släpper greppet om sitt verk. Men i själva verket är det här Björn och kanske framför allt Bennys nya band. Därför svarar Benny att de inte hinner när jag frågar om varför man inte har satt upp Kristina från Duvemåla på mer än tio år. Han kan inte lämna bort den till nån annan. Måste vi vänta tills du trillar av pinn?
Ja.
Hm.