Så vände vinden

Den långa väg jag här har färdats
Har samma nattens färg som vägen jag gick i Rind
Mörk som förut, som alltid
Men mörkret kallnade
Allt drägligt mörker övergav mig
Och mot min tinning, och mot mitt bröst
Det kalla mörkret kom
Jag begynte frysa
Det var om hösten

Och någon sa att skuggan under träden
Allt mer och mer som frosten kom blev vit
Som om dess gröna gräs var sommarns hår
Som hastigt åldrades och frös till is
Och jag stod tyst och frusen där i mörkret
Och hörde bara allt jag hade/som var mig kärt
Försvinna i en mörk och isig vind
Och sommarn låg snart död i landet Rind
Så vände vinden om
Den svarta hettan kom

Sen föll jag rakt i armarna på någon
På någon som kom springande och skrek
Jag visste inte vem i detta mörker
Som fångat mig när båda benen svek
Om detta var en djävul eller mänska
Ty dånet ökande till en orkan
Och den som höll mig ropade allt högre
Skydda ögonen, det kommer snart
Så vände vinden om
Den svarta hettan kom

Då gjorde jag min röst då gäll jag kunde
Och skrek tillbaks till honom Jag är blind
Och därför skyddad jag har aldrig sett
Men alltid bara känt på landet Rind
Då släppte mannen mig och sprang för livet
Jag vet ej vart i nattens heta dån
Som plötsligt bara kunde överröstas
Av fruktansvärda åskor fjärran från
Så vände vinden om
Den svarta hettan kom

Jag lyckades att nå en stenig håla
Där hettan ej var outhärdligt hård
Och någon förde mig igenom natten
Den tid som följde blev mitt ödesår
Jag lärde mig det stora skriets blindskrift
I ansikten jag tog på med min hand
Nu är jag sångerska i tredje salen
Och återvänder aldrig till mitt land
Så vände vinden om
Den svarta hettan kom

Så vände vinden om
Den svarta hettan kom

Tillbaka

Leave a reply