Foto och © Tina Schuster
Gästbloggare: Kristina Djerf
Vi kommer till konserthuset nästan tre timmar före konsertstart, jag, Rachel, Steffen, Tina och hennes mamma. Gävle konserthus är delvis runt och dessutom kaklat i blått, vilket föranleder Steffens kommentar att det ser ut som insidan av en dusch. Han har en poäng där. Dörrarna öppnas en dryg halvtimme efter att vi anlänt och Steffen, Tina och hennes mamma går in. Rachel och jag tar en kort promenad ner i parken och utmed Gävleån som flyter alldeles intill, och ansluter sedan till de övriga inomhus. Efter en stund dyker Kerstin upp, och lite senare även Maria. Trots att det är lång tid kvar till konserten börjar håller vi oss sysselsatta med bland annat att fika och att skriva och fästa kort på de blommor som Helen ska få. Och med att läsa konsertprogrammet inte minst. Även om det var förannonserat att det här inte skulle bli någon vanlig konsert, så är det först nu vi inser vad det innebär. Till titeln känner jag endast igen 5 av 16 låtar – och det är ovanligt på en Helen-konsert! Det här kommer att bli spännande.
Strax innan kl.19 intar vi våra platser på första bänk och kan redan innan vi har hunnit läsa Helens namn runt en av mikrofonerna räkna ut vilken som är hennes – den som sitter på det kortare stativet, såklart. Och konserten är verkligen spännande. 70-80-tal främst, ballader, pop, rock, synt – Depeche Mode och Coldplay, vem trodde det? Vi har många gånger hört exempel på att Helen kan sjunga allt, och den här kvällen visar hon återigen prov på det. Kolla bara låtlistan:
Enjoy the silence
(Martin Gore/Depeche Mode)
Love will tear us apart
(Ian Curtis/Joy Division)
Love letter
(Nick Cave)
I almost had a weakness
(Elvis Costello)
Washing of the water
(Peter Gabriel)
Somebody
(Martin Gore/Depeche Mode)
Heroes symphony, sats 1
(Philip Glass)
Heroes
(David Bowie)
PAUS
Where the wild roses grow
(Nick Cave)
A question of lust
(Martin Gore/Depeche Mode)
Clocks
(Coldplay)
Wicked game
(Chris Isaak)
I’ve had enough
(Kate McGarrigle)
Veronica
(Costello/McCartney)
Little watersong
(Nick Cave)
Fix you
(Coldplay)
Extranummer Where are we now
(David Bowie)
Only you
(Yazoo)
Inga musikallåtar, inga visor, ingen Du e min man eller Gabriellas sång. De enda låtar hon har sjungit tidigare är I almost had a weakness – som hon också ikväll gör helt fantastiskt – och Where the wild roses grow. Den senare, och Little watersong, har helt hemska texter om blod och mord och drunkning. Vackrast är I’ve had enough, som Helen sjunger de sista raderna av med endast minimalt komp, och varenda nyans i hennes röst fyller salen. Alla arrangemang är nyskrivna för symfoniorkester, och det är inte varje dag man får höra en sådan spela den här typen av låtar. Eftersom låtarna heller inte är de mest kända får man spetsa öronen lite extra, och berättande texter som flera av de här låtarna har är Helen väldigt bra på att både tolka och ofta till och med nästan illustrera på scenen. Det syns att Helen tycker att det här är en rolig konsert att göra, och att hon och Magnus Carlson trivs med varandra. De flesta låtarna sjunger de tillsammans och deras röster går bra ihop. Från början hade de så många låtar att välja bland att konserten skulle ha blivit flera dygn lång, berättar de, men de bestämde sig för att ha ett fåtal låtskrivare som grund.
Den generellt något äldre publiken verkar känna igen fler låtar än vad jag gör och alla applåderar generöst genom hela konserten, och det blir snabbt stående ovationer vid applådtacket. Det är knappt att vi vill låta dem gå, ens efter två extranummer – men det finns förhoppningar om att den här konserten kan komma att upprepas. Och då får ni inte missa den!