BAO – Göteborg & Stockholm, 28-30 juli

Foto och © Thore Rodelius

Foto och © Thore Rodelius

Igår morse hoppade jag på tåget mot Göteborg, och mitt livs första BAO-konsert! Dryga tre timmar senare checkar jag in på centralt belägna Grand Hotel Opera. Tillbringar en stund framför datorn innan jag stämmer träff med Simon och hans mamma, som kommer att bli mitt sällskap under kvällen. Efter en välsmakande och prisvärd middag på Jensens Bøfhus vandrar vi i sakta mak mot Trädgårdsföreningen, dit BAO denna kväll hunnit på sin sommarturné.

Vi är bland de första i kön, men strax fylls den på allt mer, mestadels av människor i mogen ålder som fäller upp campingstolar att sitta i. Stor irritation uppstår i ledet eftersom sent ankommande publik inte begriper, eller bryr sig om, att kön svänger av längs med trottoaren, utan placerar sig framför dem som köat länge. Vakter efterfrågas, men tyvärr lyckas den karl som går ut till de uppretade besökarna inte alls styra upp situationen, utan lämnar dem till slut åt sitt öde.

Men ska jag vara sanningsenlig är det egentligen inte i den kön Simon och jag står, utan vid järngrinden strax intill, där det står Kassa och Gästlista. Där får vi husera helt ensamma en bra stund innan fler sluter upp bakom oss. Då och då förnimmer vi svaga toner inifrån scenen, där soundcheck pågår, bl.a. Helens röst i Kära Syster. Strax efter halv sex släpps vi in på området. Då har jag hunnit få en stor och kraftig karl bakom mig som hela tiden gör allt för att trängas. När vi kommer fram till killen med listan ropar han högt över min axel ”Är det du som har gästlistan?” och tycks anse sig vara en ”very important person”, som bör släppas förbi. Men jag ignorerar honom totalt, kliver fram och säger mitt namn. Simon, som ska släppas in tillsammans med mig, lyckas med viss möda också ta sig förbi honom, och jag kan inte låta bli att undra på vilka premisser den ohyfsade karln hamnat på listan. Han kan åtminstone inte ha blivit inbjuden pga sitt artiga och belevade sätt!

Det är en bit att gå fram till scenen, men eftersom flertalet av de köande uppnått, eller närmar sig, pensionsåldern är det ingen som springer. Vi inväntar Simons mamma, som passerat genom den vanliga entrén, och bestämmer oss efter moget övervägande för att slå oss ned strax bakom dansbanan, på vita plaststolar som finns till utlåning. Så länge dansbanan är tom ser vi alldeles utmärkt, och jag tror mig. t.o.m. kunna ta några hyfsade bilder. Tills jag plockar fram kameran och upptäcker att den saknar batteri! Batteriet har jag lagt på laddning hemma i köket kvällen före, och där ligger det vackert kvar! Redan nu dalar mitt humör betänkligt…

Annars sitter vi alldeles utmärkt på våra platser. Att stå rätt upp och ned i fyra timmar lockar mig inte nämnvärt, och att hoppa och dansa nära scenen skulle jag behöva genomgå en smärre personlighetsomvandling för att ge mig på. Det vore helt enkelt inte jag. Dock är det ett elände att förflytta sig från stolen när man väl kommit på plats, det är extremt trångt mellan stolsraderna. Man riskerar hela tiden att oavsiktligt knuffa någon, eller trampa i någons medhavda matsäck. Det finns några smala gångar där man kan gå, men de är alltför få. Simon och jag lyckas i alla fall ta oss fram till skivförsäljningen innan konserten börjar. Där finns inte mycket som vi saknar, så vi nöjer oss med varsin signerad turnéaffisch.

Till slut blir klockan 19.00 och programmet sätter igång! Ett par tjejer ur BAO-praos inleder dansen, tätt följda av ytterligare par. Benny har för vana att utlysa en tävling, och utlova 50 kr till det par som är först ut på dansbanan. Men den här kvällen har han svårt att hinna se vilka det är, och ropar uppfordrande på Görel, som kommer till undsättning och reder ut situationen.

Här följer delar av låtlistan, som jag till stor del har Simon att tacka för! Inte minst de instrumentala inslagen. Något missförstånd kan dock ha smugit sig in, och i så fall ber jag om ursäkt för det:

Glasgow Boogie

Calle J:s vals

Schottis i Tyrolen

När tvenne hjärta slå

För dig

Kära Syster

Det är vi ändå

Gladan

New Dehli

Nu mår jag mycket bättre

Månstrålar klara

Midsommarpolka

Beatrice

Upp till dig

Allt syns när man är naken

Bonde söker fru

Sommaren du fick

Kisses of Fire

PAUS

De ljuva drömmarnas orkester

Aj aj aj vilken röd liten ros

Drömmen om Elin

Lottis schottis

Vitalins vals

Födelsedagsvals till Mona

Skenbart

Fait Accompli

Bälter Svens paradpolkett

Jag hör…

Laureen

En dag i sänder

Gamle svarten

Vår sista dans

Sole Mio

Cadillac

Hawaii

Hasta Mañana

I Do I Do I do

True Love

Du är min man

Potpurri:
– Säg det med ett leende
– Vårat gäng
– Bättre och bättre dag för dag
– Ett glatt humör

Why did it have to be me

Konserten avslutas med att orkestern vandrar ner ifrån scenen och ut på dansbanan, där de blandar sig med publiken medan de fortsätter att spela. Därefter ser jag för min inre syn hur orkestermedlemmarna sakta försvinner från dansbanan in bakom scenen med sina instrument, och hur man hör musiken tona ut allt mer, för att slutligen tystna helt. Det tycker jag skulle ha varit den mest effektfulla avslutningen på kvällen. Men till min förvåning kliver de upp på scenen igen och stämmer upp i ännu ett extranummer; O Klang och Jubeltid. Förvisso en av mina absoluta favoriter på nya plattan, men den kunde ju ha vävts in någon annanstans i programmet.

Det som saknas i låtlistan ovan är en lång rad schottisar, polskor och valser som inte ens oraklet Simon vid min sida klarat av att namnge.

Helen bär två olika klänningar under kvällen; den orangefärgade med guldkrage som hon även bar under framträdandet på Allsången tidigare i sommar, samt en blålila vacker klänning, ibland med scarfs, och i Skenbart med pälskrage.

Här följer en kort sammanfattning av vad jag upplevde som positivt och negativt under kvällen. För att spara det bästa till sist börjar jag med de negativa intrycken:

1. Vi satt för långt från scenen för att jag skulle bli känslomässigt berörd. Jag behöver se ögon, minspel och gester på dem som sjunger och spelar. Nu såg jag dem knappast alls, förutom på storbildsskärmar, och hur kul är det på en skala? Missade även fansens rockande på det smala utrymmet mellan scenen och dansbanan.

2. Jag har aldrig lärt mig dansa. För mig var de dansande paren mest ett irritationsmoment som skymde sikten, och förhindrade sittplatser långt fram. Dessutom undrar jag varför i hela fridens namn man tillät folk att stå på dansbanan, närmast scenen? De måste ju rimligtvis ha varit i vägen även för de dansande.

3. Volymen var alldeles för låg, särskilt under inledningen av kvällen. Jag vill känna bastonerna vibrera genom kroppen! Det fanns undantag, men dem återkommer jag till under de positiva punkterna…

4. Det glömda kamerabatteriet. Ett klart irritationsmoment. Fotograferingen hade både hållt mig sysselsatt under den 4 timmar långa konserten, och troligen fått mig att inta en bättre position framför scenen i andra akten, så att jag sluppit gnälla så mycket!

Nu till de positiva inslagen:

1. Bennys mellansnack. Det kändes ovant och kul att höra honom prata live.

2. Helen såklart. Det var härligt att höra henne i Kära Syster, för att inte tala om En dag i sänder, som i mitt tycke var kvällens bästa låt! Hon var dessutom väldigt rolig, t.ex. i det sorgliga partiet av Hawaiilåten.

3. Tommy. På grund av den måttliga volymen under konserten stack Tommys kraftfulla röst ut, och blev den som hördes allra bäst. Och han framförde riktigt starka låtar; Fait Accompli, Jag hör… och Cadillac, för att nämna några. Dessutom var han rolig.

4. Kalle. Överraskade med både röst och känsla i Beatrice och O Sole Mio.

5. De skivförsäljande barnen som rörde sig bland publiken under kvällen. Speciellt en liten tjej, som dansade fram i takt med musiken! Jag såg efteråt på hennes efternamn att hon var barn till en av de medverkande i orkestern. Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet!

6. TV-teamet från SVT som så diskret lyckades spela in konserten utan att störa publiken.

7. Sist men inte minst; det trevliga sällskapet, som jag inte velat vara utan! Simon kände jag sedan tidigare, men även hans norrländska mamma var en mycket trevlig bekantskap.

Vid elva var konserten slut och efter en halv evighet lyckades vi ta oss ut från Trädgårdsföreningen och återvända till våra respektive hotell. Idag var det dags att åka hem igen, men redan imorgon stundar en ny BAO-konsert, denna gång på på Galejan, så fortsättning följer…

Galejan 30 juli

Jag är tidigt på plats utanför Skansen, strax före kl 16, trots att jag inte stämt möte med Julia förrän halv fem. Köper en korv att stärka mig med inför den långa kvällen och får syn på Karin utanför entrén. Hon har en biljett att hämta ut, och har fått uppgift om att en specialkassa för evenemanget strax ska öppna i kassa 3. En skylt med Press och VIP sätts fram och vi väntar tålmodigt, ivriga att kunna ansluta oss till kön uppe vid Galejan, för att få så bra platser som möjligt framme vid scenen. Så småningom tar vi tacksamt emot våra biljetter och går backen upp till den bakre Skansenentrén. Där ringlar kön redan lång, men Karin travar förbi allihop, fram till vännerna som innehar tätpositionen, och som hon träffat redan tidigare under dagen. Av bara farten följer Julia och jag med henne, och trots att jag normalt är fullkomligt allergisk mot folk som tränger sig före i köer är jag snart så upptagen av att hälsa på både svenska och utländska vänner, och att kassera in pengar för de exemplar av Aftonbladet jag inhandlat till några av dem dagen innan, med det stora BAO-reportaget i, att jag helt lyckas glömma bort att tränga mig är exakt vad jag gjort själv den här gången!!

Efter en lång och varm väntan släpps vi äntligen in, efter att ett antal rullstolsburna givits företräde. Jag och Julia, som inte varit på Galejan tidigare, känner oss lite villrådiga, men skyndar efter de andra fram mot dansbanans entré, som ännu så länge är avspärrad med rödvitt band. Vi gör sällskap med Maria från Italien. Efter ytterligare en stunds väntan tas bandet bort och vi släpps fram till scenen. Då spelningen börjar påpekar Benny att meningen är att man ska kunna dansa på dansbanan, men att tre publikled stående framme vid scenen är OK. Jag, Julia och Maria står i det tredje ledet, så vi känner oss säkra, men bakom oss finns fortfarande flera led till, så folk skingras väl inte riktigt på önskat sätt. Dock ser vi par som dansar bakom vår stora klunga, så viss plats måste ändå ha skapats på golvet.

I Göteborg ett par dagar tidigare upplevde jag att jag satt för långt ifrån scenen för att få någon närhetskänsla, och blev inte riktigt berörd av vad som utspelade sig. Men nu när jag står endast någon meter från scenkanten upplever jag det helt annorlunda! Musiken rycker tag i mig och gör mig glad, redan i inledningsnumret Glasgow Boogie! Inte heller ljudet kan jag klaga på denna kväll, bastonerna känns i kroppen och även utanför arenan hör man orkestern alldeles utmärkt. Ungefär en timme härdar vi ut framför scenen, Julia och jag, tämligen trångt packade tillsammans med BAO- och ABBA-fans från ett otal länder. Sedan är vi nära att drabbas av värmeslag, och jag märker hur känseln i mina fötter börjar försvinna, vilket är en smula illavarslande så tidigt på kvällen. Så vi viskar till Maria, som står intill oss, att vi går ut ett tag. Njuter av fläktarna som möter oss där utanför. Vi går runt en stund på området. Det är mycket folk som sitter och står överallt, men det är ändå betydligt lättare att ta sig fram än på Trädgårn i Göteborg. Köper årets första julklapp; ett exemplar av O Klang och Jubeltid, signerat av Benny, Helen och Tommy! Efter en stund går vi in igen och ställer oss invid väggen i ett hörn av dansbanan, och förflyttar oss så småningom till ett annat hörn, där vi upptäcker att vi ser ännu bättre.

Programmet är sig i de stora hela likt, åtminstone har inga för mig märkbara förändringar gjorts. Och det är ungefär samma låtar som sist som gör starkast intryck på mig; Glasgow Boogie, Kära Syster, Det är vi ändå, Beatrice, Allt syns när man är naken, Sommaren du fick, Fait Accompli, Jag hör, En dag i sänder, Cadillac och True Love. Har lite svårt för Du är min man, men å andra sidan är det härligt att se dansbanan fyllas till sista plats, för det är onekligen en populär danslåt! Försöker fotografera från de flesta platser där jag står, men ständigt kommer huvuden i vägen. Tänker i mitt stilla sinne att en maxlängd på 1,50 för att få beträda dansgolvet inte hade varit så tokigt! Några av ABBA-fansen har en banderoll med sig som de vecklar ut nedanför scenen. Blir nästan lite sorgsen när jag ser den, och tänker att det här är vad som återstår för dem nu; ABBA-låtar med en av originalmedlemmarna på scenen. Närmare än så kommer de inte…

I pausen står jag i en evighetslång kö för att köpa vatten. Men när jag kommer fram är vattnet slut, endast Ramlösa finns kvar, så det får bli ett glas vin istället. Andra akten är om möjligt ännu bättre än den första. Ifall vinet har någon del i det ska jag låta vara osagt, men humöret och stämningen är på topp, och jag är böjd att utse konserten till ett av de trevligaste evenemang jag besökt på hela året! Så listan över negativa påpekanden blir kort den här gången, och består bara av två saker som ingen rimligtvis kan lastas för; det var för varmt när vi kom dit – och fötterna värkte när vi åkte därifrån…

Tillbaka

Leave a reply